fredag 12 april 2013

Resebrev 1 från en akupunkturresa till Kina (med lite taoister inblandade)


Att komma tidigt till Dr Wangs klinik går till på följande sätt: man går upp innan hotellet ger frukost, så det blir att käka kex på vägen. Nere vid gatan börjar man vinka efter en taxi, helst som Pekingborna gör. Det är redan en hel del folk ute vid 0645. Med lite tur stannar en taxi ganska fort, annars står man där i tidig Pekingmorgon en meter från trafiken ocn njuter av luften medan den fortfarande är ganska klar.

Ah, en taxi. ”Hej, jag skulle vilja åka hit.” Visa en lapp där snäll personal har skrivit ner den kinesiska adressen till det stora shoppingcentrat nära kliniken. Har man tur, återigen, så nickar chauffören och sätter på taxametern. Har man otur ger de en sur min och en handviftning innan de kör sin väg. Då blir det att leta mer taxi.

Väl framme visar man lite mer exakt var man vill av, i mitt fall vid MacDonalds i det enorma köpcentrat som sägs vara ett av de största i Asien, om inte det största. Gigantiskt. Ett oceangående skepp i husform.

Medan bilarna bakom tutat en stund på dig och chauffören medan du betalar så hoppar man ur och står där, framme. Sedan strosar man över gatan till MacDonalds – det är fortfarande gått om tid till kliniken börjar – och sedan, i mitt fall, återigen, går man in på MacDonalds och beställer en kopp te och en apelsinjuice. Apelsinjuicen dricker jag sittande därinne; teet tar jag med mig på promenaden. En liten morgonritual för att landa innan jag vandrar vidare till kliniken för att studera med en laoyisheng, en gammal kinesisk läkare som arbetat inom kinesisk medicin i 51 år.
 
Jag tar med mig teet på den sista sträckan promenad. Det är bara över gatan och två kvartér ner innan jag är framme vid grindarna till bostadsområdet där Dr Wang har sin egen klinik. Han arbetar en dag i veckan på sjukhuset fortfarande, i en klinik gjord speciellt för honom sedan han började bli så känd. På sjukhuset är det kaos, intensivt, patienter och släktingar hela tiden mitt bland sju-åtta kinesiska läkare som alla deltar i processen. Hans egen klinik är långsammare och lugnare, med gott om tid att hinna se utan att behöva kika över huvudena på sju kinesiska läkare som alla vill se vad Dr Wang gör med nålarna.
 
Jag går in på området, ännu ett av dessa höghusområden där tjugovåningshusen står överallt som svampar vuxna på betongplattformar. Ibland har någon släppt ner en enstaka lekplats, kanske lite små träd och buskar, men inte mer. Några hus senare är jag framme, dörren är öppen in, och därinne väljer jag rätt korridor och kommer till Dr Wangs dörr.

Jag öppnar. Först på plats , antagligen, för en del lampor är fortfarande släckta. Jag kan höra Dr Wang prata i sitt rum, och känna lukten av hans cigaretter. Hans assistent kommer ut och säger godmorgon. Jag säger godmorgon tillbaka. Hon ler, vi har båda två hund och även jag bara pratar bitar av hennes språk och hon ingenting av mitt, så har vi något gemensamt. Jag tar på mig den vita rocken jag aldrig har på mig på kliniken i Sverige, och går och gör te. Sedan sätter jag mig vid bordet framför Dr Wangs skrivbord och tittar på patientanteckningarna från igår. Behandlingsrummet ligger intill med plats för tre patienter; rummet där jag är träffar Dr Wang dem, gör diagnos, går igenom punkter, det är här hans elever sitter och tittar på och kan ställa frågor, och det är här vi har föreläsningarna han ger de dagar då det är färre patienter. När han arbetade på de statliga kinesiska medicinsjukhusen, som han gjorde ända till sin pension, så träffade han 50-100 patienter om dagen. 50-100. En ofantlig summa, en summa ingen västerländsk akupunktör kommer i närheten av. Sex dagar i veckan. Det var på de enorma mängderna patienter som han testade sina system för att kartlägga förändringar på meridianerna (jingluo zhenduan, på kinesiska), och det var på dem han testade olika punktkombinationer och vad som funkade och inte funkade av det hans lärare lärt honom.
 
Jag sippar på teet. Allting är lugnt här än så länge. Det blir mer sedan, snabbare och med ett snabbt flöde av information om patienter och diagnostik. 0750 nu. Andra elever borde börja dyka upp snart.

Sedan öppnas ytterdörren, någon annan kommer in, hälsar, hojtar till Dr Wang. En till vit rock, sedan en till, en till och en till...ibland fyra elever, ibland åtta eller mer. Några av dem är läkare från sjukhusen här som går formell utbildning som Dr Wangs elever, andra är västerlänningar som jag (waiguoren, eller, mer vanligt i Kina men oartigare, laowai) som stannar kortare eller längre tider och lär sig hans system.

Assistenten slår på ljusen fullt ut nu och rummet börjar fyllas. Dr Wang kommer ut och ler, hälsar på folk, med ett moln av cigarettrök efter sig från sitt rum. Han fyller sjuttiosex i år och trots rökningen har han förbluffande mängder energi och tankeklarhet. Han behandlar sig själv, det vet jag. Hoppas jag har samma energi vid sjuttiosex. Och han fortsätter ha en brinnande passion för akupunktur och för att vidareutveckla sin forskning inom det. Det syns med varje patient han har, vilket känns otroligt efter ett helt liv med mer patienter än vad jag kan föreställa mig.

Utländska språk börjar blandas med kinesiskan och Dr Wang slår sig ner just som första patienter kommer in. De hälsar, översättaren tar fram rätt patientfil och går igenom fallet, vilka punkter som användes senast och hur det har gått sedan första behandlingen, och Dr Wang börjar med den första diagnosen för idag.
 
Han ställer några frågor om uppföljning från senast, kollar puls, tunga, och känner sedan igenom meridianerna igen för att se om något har ändrats. Först de sex meridianerna på armen, sedan på benen. Han kommenterar lågt och med lite rosslig röst till översättaren. Sedan skriver han ner punkterna för patienten för idag, och nämner om det är några speciella förändringar på meridianerna, både gammalt och om något nytt har ändrats.

Sedan nickar han, och patienten reser sig och vandrar in i behandlingsrummet med assistenten, lägger sig på britsen och Dr Wang följer efter i vit rock och med vit mössa med ett litet tåg av studenter efter sig. Vi är många för det lilla utrymmet, och både kameror, anteckningsböcker och ljudinspelare fyller luften medan vi försöker att inte vara i vägen för Dr Wang eller hans assistent.

Ah, nästa patient har kommit därute redan! Dr Wang får en nål från assistenten, och sätter in i den första punkten, sedan de andra. Ofta bara fyra punkter sammanlagt, ibland sex eller åtta. Han säger alltid att färre punkter är bäst. Varje punkt säger till systemet att göra någonting – om de är många är det som en tågstation av folk som skriker åt en att göra olika saker. Ju färre nålar, desto mer lyssnar sinne och kropp på informationen de får, desto mer effektiv blir behandlingen.

När han satt dem nickar han, och vandrar sedan ut tillbaka till nästa patient likt en andmamma följd av en flock vita ungar. Bakom oss hör jag prasslandet av när assistenten fäller ut en av värmefiltarna av metall och lägger över patienten för att hon ska hålla värmen. Det är sällan kliniken är varm, värmen kommer och går i kinesiska höghus, och i mars är Peking fortfarande kallt. Häromdagen var det riktigt kallt, bitande torr kyla följd av en morgon med förbluffande sagosnö överallt: två decimeter över natt, som snabbt smälte när vädret blev varmare.

Nästa patient har redan satt sig. Jag börjar skriva snabbt igen för att hinna ikapp.



Daniel Skyle © 2013